Vem skrev manuset till svensson svensson
I Sverige har vi som regel lyft fram regissören som den viktigaste personen bakom en film medan den som har hittat på storyn som filmats ofta glöms bort. Förhoppningsvis är det här på väg att ändras. Vi har bett Ida Kjellinsom bland annat har skrivit manus till Min pappa Marianneberätta om yrket. Vänligt och generöst, Clint! Men faktum är att manusförfattare inte minst i Sverige, ett regissörs- och auteurälskande land ofta ses som ett nödvändigt ont inom filmbranschen.
Inte direkt filmskapare.
Svensson, Svensson (1994) - SFdb
Snarare ett slags halvbegåvade schimpanser som kanske med lite tur och uppmuntran hamrar ner någon sorts starthistoria. Men frågan är om inte manusförfattaryrket ändå håller på att få en gnutta upprättelse? Intressant läsning men recensionerna var ibland deppiga att läsa. Inte alls för bokens vem skrev manuset till svensson svensson, som rosades, utan för oss som skriver filmmanus.
I recensionerna kunde man nämligen dra ungefär de här slutsatserna: 1. Ja manusförfattare är en bortglömd yrkesgrupp. Svensk film har så dåliga manus! Stämmer det? Ja, i alla fall om man tittar på svenska filmpriser. Nästan bara regissörer vinner Guldbaggar för bästa manus. Det priset har delats ut 28 gånger, och inte ens en tredjedel har gått till personer som enbart skrev manus för filmen i fråga alltså renodlade manusförfattare.
Senast det hände att en person som enbart var manusförfattare i projektet fick Guldbaggen var när Josefine Adolfsson fick priset för Apflickornamen det var ett pris hon fick dela med regissören Lisa Aschan som också står som manusförfattare till filmen. Man får gå ända tillbaka till för att hitta en författare som, utan att dela på priset, vann: Ulf Stark fick då priset för manuset till Tsatsiki, morsan och polisen.
Är det alltså så att regissörerna, som inte är författare, är bättre på att skriva filmmanus än författarna själva? Är en hel yrkeskår totalt usel på sitt jobb och förklarar det i så fall något slags svensk filmkris? Det verkar ju inte så troligt ändå. Jag tycker tvärtom.
Att skriva filmmanus
Det är redan så o-tr-o-ligt många som tycker till och får genom ändringar i manuset! Det är extremt dyrt att göra film, och förutom regissör och producent har vi mängder av olika finansiärer som både vill och måste få tycka till.
Oro över att manuset inte ska räcka till gör ofta att en rad dramaturger med annan smak men inte alltid mer kompetens än manusförfattaren kopplas in på projektet. Författarna får in säckvis med förslag på strykningar och ändringar, sliter mer än någonsin vid tangentborden och ändrar och ändrar och ändrar. Vi gör 10, 20, 30, 40 versioner för att försöka göra alla nöjda.
Och i slutändan gör alla kompromisser ofta att ingen blir speciellt nöjd.
Allan Svensson: “Tajming är inget man lär sig”
Minst av allt manusförfattaren. Som sedan får höra att manuset var dåligt och saknade en stark vision och fanns verkligen ingen som gav feedback?! Så hur ska man få fantastiska manus? Låt manusapan… jag menar författaren få vara med under hela processen! Gör som i Danmark där man anser att manusförfattaren, regissören och producenten utgör en triangel där alla är lika viktiga.
Allan Svensson: “Tajming är inget man lär sig” - Icakuriren
Där författaren självklart är välkommen i klipprummet och förhoppningsvis även på filmgalan. Det är den där korkade auteurteorin igen, att regissören är filmens författare. Men vad är det regissören filmar — telefonkatalogen?! Här följer ett urval svenska filmer med manus av en manusförfattare som inte regisserade filmen. Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas.
Rolf Börjlind skrev i och för sig manuset tillsammans med Ekman till den här legendariska komedin, men han har även skrivit fem Jönssonligan-filmer och står därför bakom cirka 80 procent av de filmcitat som svenska folket kan utantill. Manus av Astrid Lindgren som faktiskt skrev mycket direkt för film och tv. Historien om luffaren och Rasmus — eller Rasmus på luffen, som historien är mer känd som — skrevs först direkt för långfilm.
Därefter radioteater och sedan bok.