Skolvägrare
Jag arbetar inom socialtjänsten på en öppenvårdsenhet. Vi har uppmärksammat en växande problematik med skolvägran inom vårt område.
Skolvägrarna: 9 år och hemmasittare
Vi har därför skolvägrare i uppdrag att i samverkan med skolan starta upp en projektverksamhet för att fånga upp skolvägrare stödja skolvägrare i ett tidigt skede årskurs för att förebygga större problem tidigare. Min fråga till er om ni har tankar och förslag som vi skall ta med oss i vår planering av verksamheten. Vi funderar bland annat utifrån de här frågeställningarna:.
Vi har givetvis en hel del tankar själva men för att hålla en öppen diskussion väntar jag ett tag med att redovisa dessa. Som förälder känner man sig maktlös. Man vill sitt barns bästa -självklart. Man ser att barnet far illa på olika sätt.
Skolvägran
Vad gör man??? Och till allt detta kommer så skolans agerande där jag många gånger kände mig misstänkt för att inte göra det jag borde för att få barnet till skolan. Vissa gånger kände jag mig kränkt, upplevde mig i kontakt med skolan som en dålig förälder. Som föräldrer behöver man få stöd… situationen är tillräckligt svår som den är. Man behöver förståelse och stöttning i att man gör det man kan för sitt barn.
Inte att bli misstänkt för att vara en "svag" förälder som inte kan få sitt barn till skolan. Exakt hur detta skolvägrare ska gå till vet jag "skolvägrare."
Problematisk skolfrånvaro – en forskningsöversikt: Elevhälsa
Jag tror att skolvägrare kan vara bra med en tredje part ibland. En person som ser till familjens situation utan att vara part i målet. Jag vågade till slut inte säga exakt hur jag upplevde situationen, var rädd att det skulle användas mot mig på något sätt. Jag fick via omvägar veta att det sades att jag inte kunde få barnet att lyda, "felet" lades på mig.
Det blev en helt annan situation "skolvägrare" vi bytte skola, både för barnet och för familjen. Ibland så tror jag att det är det enda att göra, byta skola så barnet och familjen får en chans till en nystart. Tack för ditt svar. I en familj som jag arbetade i började jag med att koppla bort skolan en period i början. Detta pga att frågan var väldigt laddad från alla parter och från min sida skymde den möjligheten att hitta den verkliga orsaken till problemen.
När jag övertalat föräldrar, skola och ungdom om en officiell timeout från skolan under en period kunde jag mer effektivt gå in och skolvägrare och stödja både föräldrar och ungdom. Parallellt lyckades jag sy ihop en anpassad skolgång från skolan som ungdomen accepterade och påbörjade två veckor senare. I detta fall låg en del av problematiken i konflikter inom familjen och mellan ungdom och skolan.
När dessa kunde hanteras flöt skolgången något bättre. Detta låter som en mycket bra väg att gå. Jag tror att många föräldrar inte vågar erkänna hur jobbigt det är egentligen är just inför skolan, för att inte verka inkompetent som förälder. Det blir nog väldigt lätt så att man känner sig anklagad av skolan på olika sätt. Man får sig påpekat gång på gång att det är förälders ansvar att få barnet till skolan och annars hotar man med anmälan till socialen eller till skolverket.
Och detta utan skolvägrare alltid försöka ta reda på orsaken till att barnet inte går till skolan. Just trycket från skolan gör att det blir sådan press på familjen att man inte klarar av att göra något konkret åt situationen som skulle kunna avhjälpa problemet i långa loppet. Det är nog som med mobbing, ingen vågar riktigt prata om det.
Skolvägran – Wikipedia
Det känns nog skämmigt, pinsamt jag kan inte riktigt sätta nåt ord på det skolvägrare tabubelagt känns det som. Tänker att skolvägran och mobbing har ungefär samma symptom i början hos barnet. Sedan finns givetvis olikheter men det är så svårt att få folk att prata om detta. När skolvägrare drabbas så behåller man det lite instinktivt i familjen men samtidigt vet omgivningen om det.
Jättesvåra saker detta. Hoppas jag gjorde mig förstådd. Själv är jag förälder till en skolvägrande ungdom.